Adlibrisbloggen

– En blogg för bokälskare –

Den perfekta cellen?

Gästbloggare: L.P. Ramberg
Aktuell med deckaren Einsteins arvingar

Igår gick jag förbi ett kloster som munkarna flytt. Istället fylldes cellerna av författare.

Klostret heter Monastère de Saorge och ligger i sydvästra Frankrike, längs vandringsleden Grand Route 52, inte långt från gränsen till Italien. När de sista munkarna, alla tre i åttioårsåldern, flyttade ut för snart trettio år sedan gjorde franska staten om klostret till en tillflyktsort för författare. Eller gjorde om och gjorde om, förresten. Barockarkitekturen behölls i minsta millimeter. Cellerna är kvar, och refektoriet, och sakristian och kyrkan. I örtträdgården växer samma örter. Tunna skikt av färg och puts är vad som tillförts.

När jag vandrade vidare längs leden tänkte jag på hur det skulle vara att sitta där och skriva. Kanske bara två veckor, den minsta tid som godkänns. Eller hela tre månader, den längsta. Perfekt lugn, fullkomlig ro.  I en kvadratisk cell utan störningselement. Under ett vitkalkat välvt tak med en brits, ett skrivbord, en stol, ett klädskåp och en lampa. C’est ça. Inget mer.

Idealiska förutsättningar för fritt skapande. Bara att skriva. Inget att skylla på. Eller?

Flera gånger har jag hört att författare ska hyra en etta med utsikt mot en brandmur. Kanske det. Har aldrig sett annonser med uttryck av typen ”brandmursglimt”, men å andra sidan finns ju inga annonser för hyreslägenheter alls. Själv skrev jag min första bok, Kyoto och fjärilarna, på ett advokatkontor i centrala Stockholm. Några vänner startade en byrå och tog på sig extra rum i förhoppning om att efterhand fylla dem med biträden. Under tiden satt jag där och plitade. Fungerade bra, även om det krävdes att man sträckte på sig i korridorerna – klienterna fick inte ana att tankar kunde kretsa runt ihjälfrusna lik på Svalbard och inte runt deras världsliga problem.

Behovet att äta kan förstås rubba de mest kreativa cirklar. På Monastère de Saorge fick var och en lösa problemet själv, nästan. Ingen fick störas av att måltiderna serverades vid fel tid så nu fick middagsgrytorna koka mitt i natten när någon föredrog det. Och korgen med dagens primörer som trädgårdsmästaren fyllde och ställde i köket gick att plocka ur dygnets alla timmar.

Så inte skulle det gå att skylla på det heller. Bara att skriva på då.

Om man inte fastnar på att någon liten uppgift fattas.

Internetuppkopplingen på ett författarkloster var som man kan ana ytterst modest. Själv skrev jag min senaste thriller, Einsteins Arvingar, på Blasieholmen mitt i Stockholm med allsköns bredbandsfibrer ända inpå skrivbordsknuten. Kräver återhållsamhet på franciskanernivå. Hur illa ser det inte ut i texter där författaren suttit och smågooglat sig genom dagen? Där aparta faktaupplysningar, ofta inskjutna i årtalsstinna relativbisatser, lyser lika relevant som julgransljus i en sparbanksek? Nej, bra fantasi vinner alla dagar i veckan. Min favorit: Peter Høegs påstående i Kvinna och apan om att London är det djurtätaste området på jorden. Jätteintressant. Och bara påhittat.

Så i skrivmiljö-VM, ett-noll till klostret då? Kanske. Om det inte varit för att de där kvadratiska cellerna, med tigande väggar och val som kramar dig som blicken från en uppfordrande abbot. Lite störning krävs, eller hur? Själv hade jag gott om dem på Blasieholmen. Jag minns i efterhand många kritiska passager i Einsteins Arvingar som formats mot en fond av ryska svordomar, när min hyresvärd – ett kollapsande fastighetsbolag med hus i St Petersburg – annonserat en ny storförlust. Men vad skulle staten kunna erbjuda i ett skrivarläger? Muzak i högtalare? Eller – i individualistisk anda – utdelade iPods?

Fast, kom jag att undra längs den där vindlande leden, hur stor roll spelar egentligen det där lagoma lugnet? Hur frös inte greve Tolstoy – för att ta en man vars miljö jag bekantat mig med – om fingrarna när han kramade skrivdonet? Hur hade de albanska författarna det när skrivmaskiner var straffbar egendom? Hur mycket lugn hade Anne Frank?

Hmmm… Just det. Det är nog bara att sätta igång. Var man än är.

En halvtimme senare hann slutsatsen upp mig. På en gräsplätt i passet Col de Peïremont tillkom så denna lilla text, nedklottrad på baksidan av en broschyr. Från klostret.

Gästbloggare: Emma Karinsdotter

”Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig” är minkarinsdotter-foto-anna-norman-köléndebutroman och den rackaren tog mig tre år att skriva. Jag skrev på nätter, helger, på morgnar innan jobbet, korrläste på tunnelbanan till jobbet, gjorde ändringar på lunchen, korrläste på tunnelbanan hem från jobbet, och sen skrev jag vidare på kvällar och nätter och helger och luncher och kvällar och nätter och helger och luncher och kvällar och nätter och helger och luncher… Små luckor och hål som tillslut blev en bok.

Boken handlar om turnéledaren Jonna, som lever ett tryggt och ordnat medelklassliv tillsammans med flickvännen Elin. Dom åker ut i skärgården, går på bröllop, äter middag med familjen, och allt är ganska bra. Men så gör en gammal kärlek sig påmind i Jonnas liv, den amerikanska trummisen Niki, romanens Du, och plötsligt sätts tillvaron i gungning. I en växelsång får så läsaren följa Jonna i nuet med Elin, där det förflutna med Niki sakta börjar läcka in och rasera allt det bra, och Jonna i dået med Niki, när kisel klyver berg lava rinner innanför huden i Oslo trollsländor flyger runt i taxibilar i Budapest och i Paris där håret regnar som fjädrar mot ett badrumsgolv medan en sax klipper och klipper.

Språket var viktigt för mig när jag skrev den här historien, i kapitlen mellan Jonna och Elin är det mer klassisk prosa, i kapitlen mellan Jonna och Niki är språket prosalyriskt och metaforiskt, naturlyriken flödar ogenerat och jag har försökt hitta en musikalitet i språket, genom att inte använda kommatecken får meningarna en annan slags andning och rytm. Allt i boken är skrivet i presens, för obearbetade trauman berättas alltid i presens, vi pratar om dom döda i presens, vi börjar kanske berätta om en bilolycka i imperfekt men efter bara några ord berättar vi detaljrikt i presens. På många sätt är det en experimentell roman. Men också en väldigt allmängiltig roman, för att älska och lämna och bli lämnad, tillhör kärlekens universella erfarenheter.

Det är spännande platser skrivandet kan ta en till.

Efter tre års skrivande insåg jag att jag behövde ha lunch på lunchen och kväll på kvällen och vara ledig och ha helg på helgen. Jag bestämde mig för att ta tjänstledigt från mitt jobb som projektledare i musikbranschen, och istället plugga skrivande på heltid på Skurups omhimlarnafallerv2largeskrivarlinje i Skåne. Ett halvår har gått och jag har inte ångrat mig en sekund! Äntligen är jag bland likar som älskar skrivandet och läsandet och jag får prata om min favoritpoet Edith Södergran i timmar, och skriva nya texter och förlora mig i. Den här romanen kommer alltid ha en särskild plats i mig, det är min första och allt vad det innebär. Jag vet den har det bra där den är nu, utan mig, den får vara på olika bibliotek, och i famnen på nya läsare. Kanske är en av dom du?

Emma Karinsdotter

Stig Lindberg bakom fasaden

Anna-Larsdotter-Foto-Ebba-RitzénDen enda Stig Lindberg-pryl jag äger är en jultallrik från 1981. Den köpte jag på loppis förra sommaren för 40 kronor. Jag tyckte att när jag nu skriver en bok om en av Sveriges mest berömda formgivare så borde jag ju ha någon av hans grejer i mitt hem också. Om så bara en jultallrik.

Jag måste, lite skamset, erkänna att jag inte var någon extremt designintresserad person när jag började med min bok om Stig. Så varför då i hela fridens namn skriva en bok om denne designikon?

Från början var det nog tiden han verkade i som lockade mest. Folkhemsperioden, välfärdssamhällets framväxt – allt det där som många av oss kanske tyckte hände alldeles nyss, men som faktiskt är historia nu. På riktigt.

Jag började fundera på allt Stig gjort: serviser, tygmönster, illustrationer, plastföremål, offentliga utsmyckningar. Varenda grej, varenda mönster var så exakt i takt med tiden. Eller, ofta, lite före sin tid, men bara så lite att världen tog emot det med öppna armar.

När jag tittade på Stigs karriärkurva såg jag hur den följde folkhemmets. Uppåt, framåt under sent trettiotal och fyrtiotal, så en peak under femtio och delvis sextiotal. Sen lite nedåt med sjuttiotalets ekonomiska kriser och så en och annan katastrof under åttiotalet.

När Stig dog 1986 tog också folkhemsperioden slut.

Vem var han egentligen? På bilderna såg han nästan alltid glad ut och i tidningsreportagen framställs han ofta som något av en spelevink.

När jag började rota i hans liv och kontakta personer som varit i hans närhet kom det fram motstridiga bilder. Det fanns före detta kollegor som inte ville prata alls. Gamla konstfackselever som tyckte riktigt illa honom. Medan andra höjde honom till skyarna som en föregångare och viktig inspiratör.

Han var älskad, men också avskydd. Så som starka personligheter ofta är.

Larsdotter bild 1Vad jag gjort i min bok Stig Lindberg – människan formgivaren är att försöka sammanfoga de olika bilderna till någon sorts helhet. Se hur denne extremt produktive person samspelade med sin tid, påverkades av den och påverkade den.

Jag ville hitta bakom fasaden. För Stigs liv var ibland ganska tufft, med sviktande hälsa och en hustru som var sjuk. Och ett arbetstempo som skulle kunna knäcka vem som helst.

Medan jag läste, intervjuade och skrev växte mitt designintresse. Det behövde liksom kopplas ihop med en människa av kött och blod för att komma till liv.

Nu räcker det inte med jultallriken längre. Nu vill jag tapetsera om hela köket med Tallyho!

Att sätta punkt

Gästbloggare: Dag Öhrlund

Att sätta punkt i ett bokmanus jag levt med ett år eller mer – i tankar, drömmar och vid tangentbordet – medför blandade känslor:
Glädje och lättnad.
Saknad och tomhet.
Hur ska det gå för mina stackars karaktärer nu, när de ska klara sig utan mig?
Får jag träffa dem igen? I så fall – när?
När du ser mitt namn tänker du kanske på Buthler & Öhrlund. Böckerna om Silfverbielke.
   Psykopaten.
   Alldeles riktigt, det är jag som skriver dem, men mitt författande är lite bredare än så.
Jag började som journalist när jag var 14 år, blev fotograf vid 16 och har under de 40 år som gått blivit publicerad i över 150 magasin i 20 länder.
Dessutom har jag skrivit och fotograferat 23 böcker och medverkat i nästan lika många till.
Vilken härlig resa!
Min första egna roman – deckaren Till minne av Charlie K – kom ut 2012. Nu kommer den andra:
Besökaren är en psykologisk spänningsroman med flera bottnar. Idén föddes när jag på nätet blev uppvaktad av en kvinnlig läsare som först kom med beröm, messade mig allt oftare och till sist åtta, nio gånger dagligen. Som i slutet blev rasande om jag inte svarade på varje meddelande fort nog.
Det hon slutligen skrev gjorde mig kall inombords. Att hon visste var jag bodde. Att hon visste vad jag gjorde. Att hon tänkte hälsa på.
En stalker.
Den historien fick till sist ett bra slut.
I Besökaren går det inte riktigt lika bra för huvudpersonen Tristan Heckscher, som också är författare.
I boken möter du också en ny bekantskap – den bittre och krasse kommissarien Ewert Truut som nära pensionen står och stirrar på ett avhugget huvud i en rondell och känner att han måste lösa fallet innan han lägger av som polis.
Förutom att vara författare är jag känd som samhällsdebattör och jag har svårt att hålla tillbaka min ilska över de många orättvisor som fortfarande finns i vårt samhälle 2014.
Jag tar ofta upp sådana frågor i mina böcker och Besökaren är inget undantag. Huvudpersonen Tristan och hans fru Ann har ett svårt utvecklingsstört barn, känner sorg, vanmakt och lider av att de inte kan få tillräcklig hjälp från samhället. I jakten efter vinster i vården har hem för svårt sjuka barn rationaliserats bort.
Det gör mig förbannad, inte minst eftersom jag sett vad det leder till i verkligheten. En av mina vänner har ett utvecklingsstört barn vilket har knäckt hennes äktenskap och nästan också henne själv, under den kamp hon i alla år har fört för att försöka få hjälp.
Jag blir ödmjukt tacksam om du läser Besökaren, eller lyssnar på den (det är den fantastiske Stefan Sauk som läser vilket betyder att det blir levande teater).
Och du – jag blir jätteglad om du kommenterar boken på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare.
Du, som bokälskare, läsare och lyssnare, är min bästa recensent!

 Boktrailer till Dag Öhrlunds Besökaren

 

Kalmars jägarinnor

Gästbloggare: Tove Folkesson

Jenna hade lärt mig något jag skulle få användning av i framtiden. Hon visste att språket bara var ett skinn man kunde peta bort med nageln.

I mitove-folkesson_2_(copyright_sofia-runarsdotter)n roman har språket huvudrollen, det särskilda språk som är Kalmars Jägarinnors. Det som håller dem samman och ger dem möjligheter ingen annan av tjejerna i småstadens gymnasieskola kommer i närheten av. För jägarinnorna är inga lovande blivande unga kvinnor – Daddy’s Girls, som Valerie Solanas hade sagt – de är olovande, jobbiga, alldeles för mycket, DISHARMONI. Tillsammans skapar KJ ett exklusivt utanförskap, en rusig gemenskap som inte kan eller får brytas. Vi hjälptes åt att bära varandras liv, där det var tungt att bära själv. Och ordlistan som Eva skriver på är full av uttryck, konstruktioner och slang, som ingen annan tillhör än just dem. Som ingen annan än de behärskar. Jägarinneakademiens ordlista, JAOL. Ett halsbrytande, nonchalant och gränslöst språk. Precis som jägarinnorna är, eller blir av sin språkliga garderob.

–  Genom de speglar som orden är får tingen och även vi vår betydelse, kan Evas mamma Marlene häva ur sig vid middagsbordet.

Eva vill ta reda på hur det lät, i huvudet, när de pratade med varandra. Hur det kunde bli som det ändå blev.

     SANNINGEN SKA GÖRA EDER FRIA, står det skrivet över ingången till Stagneliusskolan i Kalmar.

Jag vek ihop ordlistan och lade i fickan. Råkade tvätta byxorna i 60 grader. Den blev en liten torr klump som smulat ned torktumlaren.

     Jag tuggade i mig luddklumpen. Den smakade syra.

Jag är besatt av resdjävulen

Gästbloggare: Bodil Sjöström

Resdjävulen har satt sina klor i mig. Jag reser för mycket, har svikit vänner för att utforska världen. Lämnat öden här hemma för att skapa nya någon annanstans. Sparat pengar till nya resor istället för till hem och hushåll. Egentligen har jag få egenskaper som passar en resenär. Jag drabbas ofta av hemlängtan, är inte särskilt modig, extremt höjdrädd och har ormfobi. Jag blir alltid åksjuk, både i bilar och på sjön (ibland till och med i tunnelbanan) och har en släng av klaustrofobi.

Men det är något med att ha ett här och ett där. Att jämföra med något därhemma, bostäder, mat, natur. Hur andras livsvillkor är så helt olika från mina egna. Att få förflytta sig dit där ingen har en aning om vem man är.

Jag har ägnat åtskilliga spaltmetrar åt att försöka besvara frågan varför vi reser, och varför vi fastnar för vissa resmål. En vän berättar att hon börjar gå annorlunda varje gång hon är i London. ”Det är som om jag får en annan takt i kroppen.” En annan reser vid varje möjligt tillfälle till Indien. Det är som om vissa platser slår an något i oss, som satte vi en stämgaffel på oss själva och det rungar i samklang.

Bild

Själv mår jag som allra bäst i Chicagos södra delar, där brandtrapporna hänger utanpå de röda tegelhusen, där taxichaufförerna bekymrat frågar om jag verkligen vill gå av. Är det för att jag ska få känna mig lite tuff? För att jag av någon anledning känner samhörighet med människorna som bor där? Jag är vit medelklass, raka motsatsen till den svarta arbetarklass jag möter där. Kanske speglar jag bara mig själv.

För elva år sedan bytte jag min journalistiska bana från att skriva om existentiella frågor till att bli resejournalist. Jag fick betalt för mina resor. Men ännu bättre – jag fick skriva om dem. Varje gång jag skulle förvandla upplevelserna till reportage hände något. Jag förflyttade mig till resan igen, men det var inte i Thailand, Uganda, eller i Australien jag hamnade. Det var långt in i mig själv. Resan var bara en ram för ett helt annat drama.

I ett försök att sluta resa bestämde jag mig för att skriva romaner. Det skulle innebära betydligt färre reportageresor. Jag presenterade idén till första boken för kollegor. Jag ville skriva en berättelse om en mamma som blir sjuk i Alzheimers, men fokus skulle inte ligga på henne, utan vad som hände i familjen runtomkring, och en dag tog jag sats för att börja skriva berättelsen som skulle utspelas i en svensk småstad.

Men skrev om Chicago.

BildJag har alltid haft stor respekt för att texten är ett levande väsen. Så jag lät det ske, jag lät den ta sina egna omvägar. Det blev en roman som utspelar sig på en resa tvärs genom USA. Ett slags Thelma & Louise där en av karaktärerna borrar sig djupare in i den händelse förändrade hela hennes familj.

När jag började skriva den andra romanen som nu precis kommit ut, hände nästan samma sak: Tanken var att skriva om hiv och aids, men jag hamnade i Thailand. Där fick huvudkaraktären tina upp sin frusna sorg, bokstavligen.

Tänk att det är så enkelt. Att vi reser för att hitta hem.

Fantastika 2013 och Stockholm Literature

Det händer mycket bokrelaterat i Stockholm just nu. I helgen pågår Fantastika 2013 på Dieselverkstaden i Sickla, en mässa för fantasy och science fiction. Jag har aldrig tidigare varit där men tänker besöka den ikväll och kanske även på lördag. Bland annat kommer författare som Jo Walton och Lavie Tidhar, men även svenska författare somNene Ormes, Karin Tidbeck, Sara Bergmark Elfgren och Mats Stranberg kommer att vara där.

Nästa helg 26-27/10 hålls för första gången litteraturfestivalen Stockholm Literaturepå Moderna museet. Författare som Svetlana Aleksijevitj, Chimamanda Ngozi Adichieoch Teju Cole kommer att vara där. Under två dagar möts litteratur, konst, teater och film. Känns riktigt spännande och jag tänker försöka klämma in ett besök under en av dagarna.

Grillat helgon yttrade hårdkokta sista ord

Gästbloggare: Åke Persson

AkePersson_1

Vi människor har sedan urminnes tider varit fascinerade av sista ord, det vill säga sådana fraser som mer eller mindre kända personer flämtat fram strax innan de lämnade jordelivet.

Många har hört talas om att Julius Caesarropade ”Även du, min Brutus!” när han mördades, att den grekiske vetenskapsmannen Arkimedes utbrast ”Rubba inte mina cirklar!” då han höggs ner av en romersk soldat eller att författarenOscar Wilde sa ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” samtidigt som han sippade dyrbar champagne på dödsbädden.

Just de citaten är dessvärre felaktiga, i bemärkelsen att det inte finns några belägg för att Caesar, Arkimedes eller Wilde verkligen uttryckte sig så i själva dödsögonblicket. Men att dessa påstådda sista ord-sentenser är så pass spridda visar ändå på vårt stora intresse för avskedshälsningar av den här sorten.

Människans fascination för sista ord-citat är inte heller något som hör historien till. När Steve Jobs, en av dataföretaget Apples grundare, avled för två år sedan spreds hans sista ord blixtsnabbt över världen, tillsammans med spekulationer om vad de kunde tänkas betyda. Inte minst på nätet gick diskussionens vågor höga. Ja, det görs fortfarande inlägg i olika forum där någon trott sig ha knäckt gåtan om vad den amerikanske IT-gurun egentligen menade med sitt: ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.”

Själv blev jag intresserad av ämnet sista ord-citat när jag gjorde research för min förra bok, 101 historiska myter, som jag skrev ihop med den danske historikern Thomas Oldrup. Då stötte jag på en hel del sista ord som visade sig vara just myter, i bemärkelsen att de personer som påstås ha sagt dem inte alls sa på det viset, eller att de visserligen sa så men vid ett helt annat tillfälle än då de gick bort.

beromdasistaordMen det var först när jag läste om två så pass skilda personer som drottning Victoria, Gustaf V:s gemål, och gangstertorpeden Frank Gusenberg, ett av offren för den beryktade Valentindagsmassakern i Chicago, som jag fick idén att skriva en bok om sista ord-citat. Berättelserna om Victorias och Gusenbergs sista stund i livet – och vad de sa då – var nämligen så starka och dramatiska att de gav mig gåshud. Jag kände direkt att de historierna förtjänade att berättas på nytt.

Istället för att göra som så många andra böcker i genren – som radar hundratals citat på citat, utan bakgrund och sammanhang – bestämde jag mig för att göra tvärtom: att välja ut några personer och deras påstådda sista ord, och sedan berätta mer om dem. Därför får man i min nyutkomna bok, Berömda sista ord och historien bakom dem(Historiska Media), ta del av en rad spännande minibiografier över kända personers liv och död, bland dem alltså drottning Victoria och Frank Gusenberg.

Som jag redan nämnt är det mycket vanligt att den information som man hittar om sista ord-citat i andra böcker är felaktig. Samma sak gäller det som sägs om den här typen av avskedshälsningar i tv, tidningar, radio och särskilt på nätet. Jag har därför gjort mitt bästa för att avslöja hur det egentligen gick till när de personer jag skriver om avled – och framförallt vad de egentligen sa. Vad som är falskt och vad som är sant, vad som är myt och vad som är verklighet.

Döden är visserligen en allvarlig historia, men det hindrar ju inte att man kan tillåta sig att skratta åt den ibland. Bland alla påstådda citat som förekommer i min bok finns det också en hel del dråpliga slutord.

En av mina favoriter är helgonet Sankt Lars lakoniska uppmaning till de bödlar som grillade honom över glödande kol: ”Ni kan vända mig nu. Jag är färdig på den här sidan.”

Håll med om att det är en hårdkokt oneliner som skulle platsa i vilken nutida actionkomedi som helst. Till saken hör att katolska kyrkan utsett Sankt Lars till skyddshelgon för bland andra … ja, just det, komiker och kockar.

Hursomhelst har min ambition varit att berätta om det här ämnet på ett både lättsamt och initierat sätt. Min förhoppning är också att den här boken ska passa lika bra för dig som redan kan mycket om historia och vill veta mer, som för dig som bara vill ha en stunds avkopplande och underhållande läsning. Allmänbildningen får du på köpet.

Sist men inte minst, mina egna sista ord – i alla fall för den här gången: Trevlig läsning!

Andras världar och en digital Mondo

Hej!

I morse läste jag i tidningen att människor blir mer empatiska av att läsa böcker. Det var en undersökning som slog fast att läsning av ”kvalificerad” skönlitteratur, befolkad med komplexa personligheter, utvecklade den empatiska förmågan hos läsaren. Tyvärr hade skönlitteratur av mer publik karaktär eller facklitteratur inte samma inverkan. Hur man nu kan dra sådana slutsatser och hur man nu kan mäta det.

Jag kan bli lite trött av att läsa om undersökningar som denna. Min erfarenhet är att människor är mer komplexa än så. En del läser böcker och är empatiska och då utvecklar de väl sin empati ytterligare vid läsning. Andra läser inte böcker men utvecklar sin empati genom möten med andra människor i stället. För min egen del så bryr jag mig inte stort huruvida jag utvecklas eller inte av min läsning utan jag är ute efter att få träda in i andras världar. Det är alltid intressant och utvecklande men om just min empati utvecklas låter jag vara osvuret.

På tal om andra världar. Läsningen och bokbranschen står ju mitt i en formatutveckling. Från svartskrift till e-skrift. Vi på Adlibris har lanserat en egen värld för digital läsning – Adlibris Mondo. Det känns helt rätt och jag som är en blandbrukare av pappersböcker, ljudböcker och e-böcker har fått en suverän plattform för mitt digitala bibliotek. För mina analoga böcker (kärt barn har många namn) så heter plattformen Billy och täcker väggen bakom mig där jag sitter just nu.

bokhyllor

Billy vs Adlibris Mondo

Det fina i kråksången är att jag i Adlibris Mondo kan organisera mina ljudböcker och e-böcker och sen så använder jag den pryl som passar bäst för ändamålet – läsa eller lyssna. Läsa gör jag helst i Letto men det funkar också i iPaden. Lyssnar gör jag uteslutande via min Mondo-app i iPhonen. Och allt synkas från Adlibris Mondo.

Det jag utnyttjar mest är mitt ljudboksabonnemang där jag kan lyssna på hur många ljudböcker jag vill till ett fast pris om 169 kr i månaden. Jag har alltid 5 böcker offline så att jag kan lyssna när som helst och var som helst.

Som sagt, böcker öppnar dörrar till många världar och Mondo öppnar dörren till den digitala bokvärlden. Empatiutveckling – ja, kanske det men jag är skeptisk…

Allt gott!

Tar det 400 timmar att skriva en bok?

Gästbloggare: Christina Stielli

Jag läste någonstans att det tar 800 timmar att skriva en bok. När jag snabbt räknar efter och ägnar mig åt avrundning och överslag kommer jag fram till att jag i bästa fall skriver en sida på en timme. Förlaget vill alltid ”ha lite att ta av” och ska jag leverera 400 sidor som sedan redigeras ner till 350 bör denna bok ta mig 400 timmar att skriva. Då har jag inte räknat in timmarna som i redigeringsfasen går åt till att redigera, dvs läsa igenom och kontrollera alla 350 sidor igen. Runt tre gånger.

Så på riktigt kan det alltså vara så att det skulle ta mig 50 dagar med åtta timmars effektiv arbetstid att skriva en roman. Det känns ju lockande. Man

stiellli

kanske skulle kunna få ur sig åtminstone två böcker per år?

Oavsett hur jag disponerar min tid är den ständigt av samma mängd. Dygnet får inte fler timmar om jag planerar på ett annat sätt. Jag blir trött när kvällen kommer, jag blir grinig om jag inte får sova och jag skriver dåligt om jag är utarbetad.

Men timmarna skall göras.

Många frågar mig hur jag hinner. Jag kan inte leva på mitt skrivande så jag har ett heltidsjobb i eget företag som innebär rätt mycket … heltid. Jag brukar säga att det nog beror på att jag inte har en man och att mina döttrar är vuxna. Jag disponerar min egen tid i stor utsträckning och ändå räcker tiden inte till för allt jag vill göra.

För att skriva en bok måste jag välja bort någonting. Det ligger i mitt liv inte en bunt timmar ”över” någonstans. Jag måste välja bort för att få plats. Och min skrivtid måste in i kalendern eftersom jag aldrig kan skriva om jag ”får tid över” eftersom vi vet att tid aldrig blir ”över” utan att det bara är en hittepågrej för att vi ska låtsas att vi är ansvariga och i alla fall försöker planera.

Min roman Allt för din skull är nyligen släppt och jag har börjat på min tredje roman som förlaget säger måste vara alldeles fruktansvärt bra eftersom mina två första har mottagits mycket väl och sålt i trevliga volymer. Känn ingen press alltså.

Jag stjäl just nu tid från min träning och om den prioriteringen är korrekt är jag inte helt säker på att jag kunde försvara i en debatt, jag måste ta hand om min kropp, leva länge, inte bli sjuk. Men jag har en BOK JAG VILL SKRIVA.

Jag prioriterar bort tid med mina vänner och tänker att de finns kvar och följer istället deras kväll och middag på instagram och önskar att jag också fick men jag har ju en BOK JAG VILL SKRIVA.

När jag är hemma tänker jag att jag borde städa undan, tvätta golven och dra ut tvättmaskinen som jag ser vilar på fötter som står till anklarna i kladdigt damm men jag har ju en BOK JAG VILL SKRIVA.

Och så håller det på. Jag prioriterar för att jag ska kunna samla på mig de där 400 timmarna som gör att jag kan få klart mitt manus, min berättelse, den boken jag vill skriva och hoppas att vännerna finns kvar, vet att dammet vilar lugnt och väntar under diskmaskinen och ber till någon makt att jag ska ha en sådan grundkondition att den är plättlätt att hitta tillbaka till.

Och det är så värt det. Det är vad hjärtat säger att jag måste göra och magen ropar att jag vill så i helgen tar jag min dator och smyger förbi löpspåret och gymmet och vännernas generösa inbjudningar till vin och middag och tvättmaskinen som vilar mjukt på damm och så åker jag till en plats där det bara är jag och mitt manus. Till helgen lägger jag ca 20 timmar på min bok. Sedan är det bara 380 timmar kvar.

« Older posts

© 2016 Adlibrisbloggen

Up ↑